Från utmattning till läkning

Det här är en berättelse om att vara prestationsprinsessa, om bortglömda gränser, återkommande utmattningar - men också en berättelse om hopp, mod, förändring och ett helt nytt liv. Den här berättelsen är sann, för den är min. Låt mig ta dig igenom de situationer som formade mig, och sedan vidare till det som förändrade mig.

Tecknen på utmattning fanns i barndommen:

Mamma har berättat för mig att som bebis försökte jag mig aldrig på att gå. Varje gång någon försökte ställa mig upp så damp jag ner på rumpan igen. Tills en dag när mamma stod i köket och jag kom instapplande på två ben, helt själv. När mamma berättade det här för mig i vuxen ålder, skrattade jag och konstaterade att "japp, det började redan där. Jag tänkte minsann inte göra mig till åtlöje och försöka gå innan jag hade listat ut hur man gjorde!".

Skolminnen:

Mina tidigaste skolminnen involverar en minutiös noggrannhet. Jag minns när vi fick måla på lekis, och andra barn gjorde 5 bilder på en halvtimme medan jag gjorde en (som säkert tog en timme). Jag höll mig noggrant innanför linjerna och färglade så intensivt att fröken sa att det såg ut som riktigt tyg på klänningen.

Jag minns lågstadiet och hur jag kunde lägga dagar på att skriva en berättelse. Det hanns såklart inte med under vanlig skoltid, så jag fick ta hem och göra färdigt. Det var viktigt att alla detaljer var med, både i text och egenritade bilder. Jag minns hur ofta jag satt med läxorna hemma när mina kompisar lekte ute på gården. Redan då hade jag en stark ansvarskänsla, leka fick man göra när man var klar och hade gjort sitt bästa. Plikten först, och jag var kanske 7 år gammal.

På gymnasiet brukade klasskompisarna fråga mig om de fick köpa mina anteckningar, eftersom de var ungefär lika utförliga som en skolbok. Inför prov pluggade jag timtals i sträck och var duktig på att slå på mig själv om jag misslyckades med något. Det var på gymnasiet som jag började dansa, en riktig hat-kärlek redan från start. Jag älskade att dansa, men hatade mig själv när jag gjorde fel, eller för att rörelserna inte såg ut som jag ville. Ett enda misstag i en föreställning kunde leka hjärnspöke i åratal efteråt. Dansen var både glädje och en perfektionistisk fotboja.

Den otrygga arbetsplatsen:

Jag hade blivit handplockad av chefen, och såg det som min chans att växa och glänsa. Jobbet var både lärorikt, utmanande och skräckfyllt. Arbetsplatsen var minerad mark och ingen gick att lita på. Chefen hade ett järngrepp om alla inblandade, en riktig mästare i manipulation. Förväntningarna var höga och orimliga. Man skulle ställa upp för "familjen", mest på obetald arbetstid. Det pågick aktiv utfrysning där jag och åtminstone en till inte blev kallade till viktiga möten. Även på ledig tid kände jag mig övervakad, något som bekräftades vid flera tillfällen. Jag hade fysiska symptom som domningar i ansiktet och armen, det kunde pågå i veckor i sträck. När jag bad om lov att plocka ut en uppskjuten semester fick jag ett ja, men när det väl var dags blev jag ifrågasatt "hur ska vi försvara för våra kunder att du har semester, om du dessutom är i stan?!". Jag hade redan förberett mitt uppsägningsbrev, och lämnade över det. Jag ville aldrig känna mig så otrygg på jobbet igen.

Multitasking & perfektionism drev mig till utmattning :

Sommaren 2018 började jag känna att något var konstigt, men jag kunde inte ta på vad det var. Då befann jag mig på en yogalärarutbildning i Australien. En intensivmånad med högt tempo och höga förväntningar på deltagarna. Jag märkte att jag hade svårt att känna samhörighet med andra kursdeltagare. Det var som att jag stod bakom en stor glasskiva och försökte nå ut till de fantastiska människorna på andra sidan. Samtidigt var jag livrädd för att någon skulle se mig som en stor bluff, någon som inte kunde något alls om yoga. Vi hade lektioner 9h per dag och efteråt pluggade jag till läggdags.

När jag kom hem från Australien började repetitionerna inför Tjustgalan, som jag var både koreograf och dansare i. I princip direkt efteråt började skapandet av nästa upplaga av Nyårsrevyn. I mellandagarna gick min älskade morfar bort, en djup sorg för hela familjen. Mitt i den där revysäsongen, samma dag som morfars begravning insjuknade jag. Efter begravningen genomförde jag kvällens föreställning trots magont, för morfar. På lördagen åkte jag in. Blindtarmsoperationen var ett faktum. Jag grät av sorgen över att missa resterande föreställningar. Att inte kunna vara med på föreställningarna var ett svårt piller att svälja. Min operation sköts upp från eftermiddagen till småtimmarna, och under natten blev jag allt sämre. Runt midnatt gjorde jag ett toalettbesök och slog i munnen i handfatet när jag svimmade. Det tog lång tid innan sköterskorna lyckades få mig i säng igen. Vid det laget hade jag 2 sköterskor och en läkare vid min sida. Mina reflexer testades medan hela kroppen skakade okontrollerat. "Om jag dör nu, kommer jag att ha ägnat de senaste 5 åren åt att bara ha jobbat" - tänkte jag. Trots detta genomförde jag sista föreställningen för säsongen, bara 2 veckor efter operationen.

2019 sa jag upp mig från danslärarjobbet, jag hade då jobbat 50% som danslärare, 80% som städerska och oräkneliga timmar med Nyårsrevyn. Mitt dansnummer tog en semifinalplats i RevySM, vilket gav rejäl mersmak på revansch. Nu la jag in ännu mer tid i koreograferande och textskrivande för nyårsrevyn. Jag skulle skapa våra maffigaste nummer någonsin, och lade ca 300h på detta, vid sidan om mitt vanliga jobb. Säsongen var effektiv men inte lika glättig som tidigare. Jag var som en ständigt tickande bomb, lättirriterad och hård. Vi gjorde fantastiska nummer och ett av mina dansnummer vann senare revy-SM. Jag avbröt mitt medverkande i revyn efter sängsavslutningen 2020, utsliten och utan vidare ambitioner.

Att läka från utmattning:

Det är svårt att säga när jag blev utmattad för andra gången, eftersom processen löpte mellan 2017-2020. Jag hade inte jobbat mycket under en period, utan stenhårt i flera års tid. När jag tog klivet bort ifrån scenkonsten, klarade jag ändå av att utföra mitt dagjobb. Hjärntröttheten fanns där och jag klarade inte mer än en instruktion åt gången. I princip varje dag efter jobbet gick jag ner till vattnet, där blev jag stående, ofta i ett par timmar innan jag sakta släpade mig hem. Jag lade mycket tid på att bara försöka mjukna över bröstet, att bli fri ifrån den hårda rustning som envist låg kvar. Ofta satt jag länge med ögonen slutna och masserade med ena handen ovanpå hjärtat. Stressen och prestationskraven hade gjort min kropp så spänd att jag inte visste hur man satt bekvämt på en stol eller hur man umgicks med andra människor.

Jag visste inte hur man gjorde för att läka från så mycket trötthet, besvikelse, sorg och ilska. Allt jag visste var att jag behövde göra så lite som möjligt, att denna fas i livet inte gick att prestera sig ur. Min önskan var inte att "bli någon", utan att få vara "ingen" och ha tid till att njuta av det vackra i livet, havet, naturen, god mat, min egen kropp, de personer som stod mig närmast. Mitt behov att prestera dog. Jag gjorde mindre, lutade mig inåt och kände allt fullt ut.

Om sanningen ska fram, ska jag inte säga att jag slutade prestera helt. Under 2020 & 2021 gjorde jag, trots utmattningen min avancerade yogalärarutbildning vid sidan om mitt dagjobb. Det var såklart mycket jobb men det var också här jag hittade min dagliga meditationspraktik, som har gjort en enormt stor skillnad för mitt välbefinnande. Det var också här jag lärde mig vikten av att låta sig vara åtkomlig (sårbar) inför andra människor.

Myten om att "komma tillbaka från utmattning":

Precis som det inte går att säga exakt när jag blev utmattad, så går det inte att säga exakt när jag blev återställd. Det var en lång och djup process, med mycket självreflekterande. Jag insåg att den gemensamma faktorn i mina utmattningar var jag och mitt förhållande till prestation. Jag lärde mig se de mönster som hade funnits sen barnsben, mina bristande gränser, och längtan efter att vara älskad. Jag lärde mig återhämta mig, lyssna på vad min kropp ville och njuta på helt nya sätt. I 2 år investerade jag min fritid i att göra saker som jag mådde bra av, som utvecklade sidor hos mig som inte hade fått tillräckligt med plats tidigare. Jag kom aldrig "tillbaka", jag reste mig ur askan som en fenix, kraftfullare och mer mig själv än någonsin tidigare. I första hand blev jag en tryggare och mer äkta version av mig själv. I andra hand blev jag en enormt mycket bättre yogalärare. Jag är enormt tacksam för den resa jag har gjort, och vet att detta bara är början. Jag gläds enormt mycket åt att fortsätta dyka djupare och att få hjälpa dig att göra detsamma. 

Jill Weidenstolpe